måndag 28 maj 2012

Med Lada i Armenien

Vi hyrde bil ett par dagar och körde bland annat runt Sjön Sevan. För att inte väcka allt för mycket uppmärksamhet valde vi en vit Lada 2107 av årsmodell -08. Bilen är i grunden en Fiatkonstruktion från mitten av 60-talet, varsamt moderniserad fram till nedläggningen 2011. Vårt exemplar hade centrallås och fem växlar, men inte så mycket mer utrustning än så.

Rast strax norr om Jerevan.
Vi gjorde en avstickare från vägen runt sjön, upp mot Azerbajdzjanska gränsen. Gränsen är stängd sedan kriget på 90-talet. Vägen som gick vidare in i Azerbajdzjan och den (tidigare) Armeniska exklaven Artsvashen är stängd.
Den lilla byn Vahan. Lägg märke till gasledningarna som går kors och tvärs, ovan mark.

Stridsvagn nära Azeriska gränsen.


Här kan man köra upp bilen för att exempelvis byta olja.
Landskapet runt sjön och upp i höglandet mot Yeghegnadzor är ganska ödsligt men vackert. Påminner ofta mer om de svenska Fjällen än om Alperna.
Tre bilar på samma bild. Trafiken var annars ganska gles.




Vägen var tidvis riktigt dålig.

Vi gjorde också en liten avstickare upp mot Nagorno Karabakh men valde att vända här eftersom vår bil endast var tvåhjulsdriven. Vi trodde först att vi hade hamnat i grustag men det skall tydligen vara en guldgruva.

Staden Vardenis är riktigt ful...

Kor i centrala Vardenis.

Här börjar färden ner från Höglandet.

Vin säljs i begagnade PET-flaskor. Knappt 25 kr per liter.

Armenien gränsar mot Azerbajdzjan åt två håll. Dels österut mot "det riktiga" Azerbajdzjan och dels västerut mot exklaven Nachitjevan. Även denna gräns är stängd och såväl landsväg som järnväg är avskurna.
Notera att järnvägens elstolpar gör ett uppehåll för att sedan fortsätta på andra sidan gränsen.
Här har inte gått några tåg på många år. Fåren kan beta i fred.
Smygfotograferar den armeniska gränsposteringen.

Berget Ararat och kyrkan Khor Virap är viktiga symboler för Armenien. Ararat ligger i Turkiet sedan gränserna bestämdes efter första världskriget.
Ararats två toppar.
Khor virap.
Det var studentdag i Armenien den här dagen och ett besök vid Khor virap med fotografering ingick i ritualerna.

söndag 27 maj 2012

Jerevan

Till Jerevan i Armenien åkte vi med nattbuss från Tabriz. På grund av Armeniens konflikt med Azerbajdzjan är det inte möjligt att köra varken närmaste eller bästa vägen. Resan tog ca 13 timmar och åksjuketabletter var ett måste. Jerevan var annars en ganska trevlig stad. Betydligt mindre än Baku och inte så hetsig som Tabriz.
Morgon i Armenien.

Gatubilden domineras av Lada...

...och av Volga.

Moder Armenien. Liknande statyer finns i många fd. sovjetiska städer.

Uppträde på restaurangen.

Här tillverkas konjak av märket Ararat.

Lagras på ekfat... Vår Guide till höger.

onsdag 23 maj 2012

Mer Iran

I Ardabil finns ett av UNESCOs världsarv. Det är en gammal moské och gravkammare. Vårt hotell låg precis runt hörnet så det var smidigt att promenera dit på morgonen direkt efter frukost. För säkerhets skull tog vi på långärmade skjortor men det verkade inte vara så strikt klädkod. Långbyxor har vi haft hela tiden. Ingen, förutom små barn, använder shorts i den här delen av världen. Det gäller inte bara Iran utan såväl i Baku som Jerevan. Kanske är det annorlunda vid Svartahavskusten....

Efter besöket på världsarvet blev det runda ut på stan. Man vågar inte gå för långt av risken att gå vilse... Som tur var så träffade vi på en kille på ett snabbmatsställe som frivilligt erbjöd sig att visa oss runt på stan. Det var fredag och därmed helgdag i Iran, så han hade gott om tid. Han förklarade att han var i grunden turkisktalande, precis som de flesta i staden och i norra Iran.

Sheik Safis gravplats.


Det skyltas enbart med arabiska bokstäver.

Gammal bro i Ardabil.

Vår frivillige engelsktalande guide.




Här har hotellets taxichaufför tagit oss med på middag i Sareyn strax utanför Ardabil. Han körde som en biltjuv och vi förstod inte ett ord av vad han sa.
Efter Ardabil bar det av till Tabriz med buss.

Nej, Iran är inte bara stekhet öken.

Snöklädda berg.
I Tabriz finns ett annat världsarv. Basaren. Här kan man köpa det mesta. Kryddor, frukt, kött, te i lösvikt, mattor med mera. Det trevliga var att ingen försökte dra oss in i just deras butik för att sälja på oss överprissatt skräp från Kina. Det är ingen sådan marknad. Tvärtom så kunde man gå avslappnat och bara titta. Ibland var det någon som sa hello på engelska eller frågade varifrån vi kom, men då bara av nyfikenhet. Man är som sagt ett väldigt ovanligt inslag i gatubilden som västerlänning...

Persiska mattor.
Kryddor av olika slag.
Det finns också en modernare sida av Tabriz:

Här är LG-butiken.
Dagens lunch.

måndag 21 maj 2012

"Welcome to Iran"

Vi lämnade Baku med nattåg till Astara vid Iranska gränsen. Biljetten kostade 15 Manat per person (ca 140 kr) i förstaklasskupé. Tåget var förmodligen tillverkat när Brezjnev fortfarande hade något tiotal år kvar vid makten i Sovjet (dvs i slutet av 60-talet för den som inte känner till Sovjetisk historia). Istället för att satsa pengar på underhåll eller nya vagnar så satsar man här på personal istället. Varje vagn hade två tågvärdar som sålde te och kunde hjälpa till med det mesta, som exempelvis att torka upp efter min Fantaexplosion i kupén...

Väl framme i Astara var vi ett hett eftertraktat byte för ortens taxichaufförer. Vi valde en beige Lada och ett par Manat, en svensk tjuga och två kilometer senare var vi vid gränsen. Efter ett par timmars köande och (ganska smidig) pass- och tullkontroll var vi framme i Islamiska Republiken Iran. Inne på gränsområdet fanns en officiell taxistation, vilket var bra eftersom det var fullt kaos utanför grindarna. Vi tog en Samand http://en.wikipedia.org/wiki/IKCO_Samand till Ardabil med tepaus på ungefär halva vägen.

En kul grej med att vara turist i Iran är att man är fullständigt unik. Vi mötte i princip inga andra turister alls under de dagarna vi var där. Folk vänder sig om på gatan och säger welcome to Iran, folk frågar var man kommer ifrån för att de är intresserade, inte för att de vill sälja något. Folk erbjuder sig också att guida en runt i stan, gratis. Mer om detta i nästa inlägg.

Ryska och Azeriska är språken som gäller ombord.

Vår kupé.

Kaspiska Havet nära Astara.

Äntligen framme i Astara. Tågets medelhastighet: ca 30 km/h.

Tepaus i bergen halvvägs till Ardabil, Iran.

Så här ser pengarna ut. 50 000 Rial = 5000 Toman och motsvarar ca 25 kr. Förhållandet Rial/Toman kan liknas vid våra kilometer och mil. Rial är det officiella namnet på valutan men folk pratar ofta i Toman istället.

onsdag 16 maj 2012

Med hyrbil till Qobustan

I södra Baku
Bensinen kostar 5,40 kr per liter. Tror dom blåste oss på ca 45 kr dock...

Lada 2107 och varianter av den är en mycket vanlig bil i denna del av världen. Vit är den vanligaste färgen.

Framme i Qobustan.

Här finns mycket gamla grottmålningar och hällristningar.


Modernare inskription...

Oljeledning och kor.

Vad står det på skylten?

Söder om Qobustan.

Lera bubblar ur marken.